Mina tankar om årets E3

e3ms2015

Betyg för Microsoft: 7
Stabilt och självsäkert. Inga stora överraskningar men ändå en del nytt intressant innehåll. Givna titlar som Halo 5: Guardians, Rise of Tomb Raider och Gears 4 visades upp. Kul med nya IP:n som Sea of Thieves och Recore också.

Personliga höjdpunkter:
Recore – blev nyfiken på detta trots endast cgi-trailer.
Ashen – atmosfäriskt indielir med finfin grafisk stil.
Xbox One får bakåtkompabilitet med 360.

Bottennapp:
Inget Quantum Break i år?
Vart höll Quantic Dream hus?

e3sony15

Betyg för Sony: 9
Massvis med efterlängtade utannonseringar med den heliga treenigheten The Last Guardian, Shenmue 3 och Final Fantasy 7 Remake i täten. Mest spännande var ändå Horizon: Zero Dawn, med kvinnlig protagonist som har ihjäl robotdinosaurier i underlig framtidsdystopi. Uncharted 4 ser ut som tidigare spel i serien men snyggare. Sonys bästa mässa på många år? Troligen.

Personliga höjdpunkter:
Horizon: Zero Dawn – årets bästa nya IP?
Dreams – flummigt men intressant koncept.
The Last Guardian – tillbaka från de döda, ser fortsatt myspysigt ut.

Bottennapp:
Vart var PS Vita?
Inget nytt om lovande Rime?

nintendo-digital-event-e3-2015-satoru-iwata-muc3b1eco-viendo-platanos-1200x675

Betyg för Nintendo: 4
En medioker föreställning (trots mupparna!) från Nintendo i år. Helt klart är att Wii U är övergiven nu. Nya Star Fox ser ut som ett hafsjobb med ful grafik och oinspirerat gameplay och kommande Zelda verkar bli konsolens sista ordentliga storspel. På 3DS såg det lite bättre ut med nytt co-op-Zelda och Mario & Luigi: Paper Jam. Däremot var det nya Metroid-spelet ett hån mot alla Metroid-fans.

Personliga höjdpunkter:
The Legend of Zelda: Triforce Heroes – verkar bli ett Four Swords med online-co-op = bra!
Mario & Luigi: Paper Jam – är svag för den här serien och detta tillägg ser lovande ut.

Bottennapp:
Metroid Prime: Federation Force – ett slag i ansiktet på alla som väntat på ett ”riktigt” spel i serien.
Star Fox Zero – såg bara dassigt och gammalt ut.
Varför var Retro Studios inte närvarande?
Inte ens en yttepytteliten titt på Wii U-Zelda?

Övriga höjdpunkter från mässan:
Unravel, Fallout 4, South Park: The Fractured but Whole, Mirror’s Edge: Catalyst, Firewatch

Sammanfattning:
Efter den första dagen av presskonferenser och feta avslöjanden var jag redo att höja mässan till den bästa på många år, och det kanske den fortfarande kan vara, men efter den andra dagen med ett blekt Nintendo känns det inte lika självklart längre. Microsoft gjorde en bra insats, Nintendo hade som sagt ett skruttigt mellanår, medan Sony fullständigt dominerade. Kul E3 överlag med ett par överraskande utannonseringar jag verkligen inte såg komma på en mils avstånd.

Bra E3-länkar:
Polygon har sammanställt presentationer på några få minuter styck för Bethesda, Microsoft, EA, Ubisoft, Sony, Nintendo och Square Enix.

Saker jag säger på Twitter #1

140+: Mindre tuttar, mer konspiration och händelser av värde. Säsong två är allt säsong ett borde varit. Jag hoppas det håller hela vägen. Efter tre avsnitt, alla av lika bra klass, känns det så. Älskar att det läggs stort fokus på Kapten Flint och hans tillbakablickar. Han har verkligen växt som karaktär denna säsongen.

140+: Netflix gör tv-serie av Zelda. Om det finns en gnutta sanning i det här det vill säga. ”Ett barnvänligt Game of Thrones”, sägs det. Om Netflix vågar, och kan övertyga Nintendo-farbröderna, att leka lite med licensen, kan det bli intressant. Netflix köper ett varumärke med nördcred men också något som saknas i tjänstens exklusiva streamingbibliotek, en fantasyserie. Marco Polo visade åtminstone att Netflix kan göra riktigt snygga och storslagna serier. Det värsta som kan hända är att det blir ett puttenuttigt Merlin över det hela.

140+: Är tillsammans med Ash vs. Evil Dead den serie jag hoppas allra mest på i år. Trailern såg bra ut. Inte haktappande superbäst men visar upp en del bra indikationer. Förhoppningsvis kan mitt biobesök från 2003, och Ben Afflecks taffliga gestaltning, raderas ut från näthinnan för gott efter detta.

Nördar, hör upp! Vår bästa tid är nu!

green-lantern-movie-photos-01

Som en reaktion på Jimmy Håkanssons (och andras) blogginlägg kände jag mig tvungen att skriva av mig om det rådande gnället över att vi översvämmas av superhjältar, både på vita duken och på tv. Så här skriver Nöjesguidens Håkansson bland annat; ”Att Marvel och DC Comics tsunami-dränker våra skärmar med allt superhjälterelaterat de har i sina dammiga arkiv är om något ett tecken på desperation. Tillsätt en ny Star Wars-trilogi och superhjälteföraktet är komplett. Marvel och DC Comics har gått från att vara nördkulturens frälsare till att bli dess ohälsosamma feeder. Vi nördar hann knappt ärva jorden förrän vi dog av kulturell kolesterolförgiftning.”

Han har en poäng i vad han skriver, jag inser det. Men själv är jag fortfarande i nördhimlen! Jag får helt enkelt inte nog av superhjältar. Ser vansinnigt mycket fram emot Netflix-satsningen Daredevil och diggar supertöntiga The Flash. Och på tv finns det fortfarande rum för superhjältar. Arrow, The Flash, Agent Carter och Agents of SHIELD är väldigt olika produktioner.

Filmerna kan jag däremot hålla med om, där råder det inflation, ingen tvekan. Jag ser det dock som kul underhållning och verkar kunna svälja hur mycket som helst av det. Ärligt talat, jag tyckte tramsiga Green Lantern trots allt var rätt underhållande och gillade bespottade Man of Steel mer än jag vågar erkänna. Det vimlar av dem, vissa är sämre än andra, men personligen älskar jag detta faktum. Att obskyra hjältar som Ant-Man och okända superhjältekollektiv som Guardians of the Galaxy får egna filmer hade jag inte ens vågat drömma om som finnig tonåring.

Men kan man inte applicera det på hipp relations-tv också för den delen? Girls, Togetherness, Looking och Transparent är alla bra men börjar inte det bli lika tröttsamt med så många snarlika serier i det facket också? Serier som inte handlar om något speciellt, som skildrar olika människors liv, oftast i någon typ av familj eller umgängeskrets. Eller är det mer okej när trikåer och superkrafter lyser med sin frånvaro?

Kan vi inte glädjas över att vi nördar äntligen får utlopp för allt det där som bara fanns i våra sönderbläddrade serietidningar när vi växte upp, och under en tid då, åtminstone mitt, pojkrum var fyllt med travar av Marvels Universum, Spindel-Mannen och Läderlappen? För egen del är inte överdosen ett faktum än i alla fall.

2014 – ett bokslut

snowpiercer

Årets läsfynd: Köttmonstret i Celitz
Slafsigt, makabert och en alldeles underbar bok. En kulturgärning av Eskapix att ge ut denna guldklimp.

Årets personliga upplevelse: Liveinspelningen av avsnitt 200 med Radio Speltorsk
Det var vemodigt men finalen av mitt sju år långa podcastprojekt resulterade i ett par alldeles fantastiska timmar. Det var bland det roligaste jag gjort någonsin.

Årets störigaste cliffhanger i bokform: Kleptomania
Argh! En extremt abrupt avslutning på en märklig men härlig läsupplevelse. Jag måste bara läsa andra boken, helst igår!

Årets mest förutsägbara film: Predestination
Absolut, det var ett bra försök till ett mindfuck men jag såg den framtida twisten komma tre minuter in i filmen ungefär. Bra rulle trots det.

Årets smartaste läsning: Kattmänniska
Susanne Samuelsson levererar intelligent, krypande, närgången och engagerande skräck. Ovanligt fiffiga och annorlunda skräckisar i denna novellsamling.

Årets bästa superhjälterulle: X-Men: Days of Future Past
Efter en hård kamp mot ”Kapten öronvinge: Snökämpen” håller jag ändå Bryan Singers mutanter högre. De apokalyptiska scenerna var härligt mörka och det fanns mycket superhjältegodis att gilla i denna.

Årets bästa novell: Tills tiden skiljer oss åt
Gripande, omvälvande och spektakulär är ord jag använde i min recension. Jag gör det helt enkelt igen. Oskar Källner levererar storslagen sci-fi när den är som bäst.

Årets populärkulturella fail: Inget biobesök av Interstellar
Jag suger.

Årets mest skruvade läsupplevelse: Demonologi för nybörjare
Satan, gud, demoner och änglar i bästa Terry Pratchett-stil. Eller mer åt Douglas Adams kanske. Med en skvätt Neil Gaiman. Det är lätt att droppa referenser när det kommer till Caroline L. Jensens senaste verk. Den är hur som helst galet underhållande.

Årets kallaste filmiska åktur: Snowpiercer
En så skön premiss för ett postapokalytpiskt scenario. Älskar den här typen av konceptrullar. Oförutsägbar är den också. En fet jävla resa från start till mål. Bokstavligen.

Årets guilty pleasure: Arrow
Så sjukt fånig, fylld med träig dialog och korkade vändningar. Men det är likt förbannat svårt att sluta kolla. Jag tycker faktiskt den tredje säsongen är ännu dummare än tidigare, ändå är jag helt hooked.

Årets bästa bokrysare: Parasitus
Christian Johansson grep tag om mig från första sidan med trovärdiga karaktärer, superba miljöbeskrivningar och krypande skräck. Suverän avslutning också.

Årets röjigaste rymdrulle: Guardians of the Galaxy
Popcornunderhållning som den ska vara. Bästa sci-fi-matinén sedan… ja, det vette fan.

Årets bästa uppföljare: En man av stil och smak
På baksidan av bokens omslag hävdas det att det är en fristående fortsättning på föregångaren ”Jag såg henne idag i receptionen” men i mitt tycke är det en solklar följetång det rör sig om. Här närmar sig Anders Fager sin egna mytologi om hemliga sällskap, demoner och monster ännu mer än tidigare.

Årets spel: Shovel Knight
Jag har haft ett bedrövligt spelår. Knappt ingenting har intresserat mig. Tills pixliga Shovel Knight dök upp till Wii U. Klassiskt men med en modern känsla över sig. En perfekt mix av Mega Man och Ducktales. Musiken är dessutom helt makalös.

Under 2014 har jag…
…Sett 58 filmer samt 12 kortfilmer och 38 tv-seriesäsonger
…Läst 33 böcker och 38 noveller samt 19 serieromaner
…Spelat 19 spel varav jag har klarat 7

Spellista för Spotify 2014:

Planering är A och O

evernotelistmaniliten

Jag råkade vid ett festtillfälle avslöja mina smått maniska planeringslistor över vad jag ska konsumera för populärkultur. Efter det ansågs jag snabbt som ”fixerad” och ”skadad”. Absolut inte så jag tar illa vid mig eller så, men förståelsen visade sig inte vara speciellt stor. Mina vänner delar uppenbarligen inte det behovet, jag är fine med det. Själv skulle jag inte kunna klara mig utan mina fina prioriteringslistor.

Hur jag går tillväga? Jag använder två olika redskap för att hålla koll på vad jag ska ta mig an härnäst. Mest förekommande är skrivhjälpmedlet och anteckningsapplikationen Evernote. Appen synkar allt jag skriver mellan telefon-app och browsersida, så jag behöver aldrig vara rädd för att jag inte ska komma åt mina listor. Denna används som en slags övergripande bild av allt jag konsumerar vare sig det gäller böcker, film, serier eller spel. Allt kategoriseras och läggs upp i en prioriteringslista, likaså framtida inköp.

smartburkliten

Tv-serier är lite kruxigare. Här tar jag dessutom hjälp av fiffiga hemsidan Smartburk. Med denna kan jag enkelt bocka av var jag befinner mig i en serie. Nu är Netflix och Viaplay rätt skapliga på att peka mig rätt men Telias playtjänst för HBO behärskar inte detta till exempel, detsamma gäller SVT Play. Smartburk har ett enkelt och lättnavigerat gränssnitt, inget onödigt lullull, och fyller sin funktion väl.

Jag försöker att följa mina listor så gott det går men jag ger utrymme för mer spontana infall då och då. Dessutom är listorna i ständig förändring beroende på i vilket tillstånd jag befinner mig i, vad jag känner för, eller snöat in på för stunden. Jag är långt ifrån benhård. Men jag tycker listorna är ett bra hjälpmedel. Både vad gäller att välja rätt, men också för inspiration, och på grund av det automatiska belöningssystemet.

Belöningssystem? Jo, att flytta över något från ”inplanerat”- till ”avverkat”-kategorin ger mig alltid en känsla av välbehag. Det må låta konstigt och det där om att jag är ”skadad” kanske inte är helt fel ute ändå. Om jag bryr mig? Inte det minsta. Jag är alla gånger hellre ”listskadad” än ständigt vilse i populärkulturen.

Bäst på E3 2014

Årets julafton för gamers är över oss! Här är lite samlade intryck från min sida.

Största överraskning: Grim Fandango. Oerhört synd att vi varken fick se bilder eller video men avtäckningen i sig är skäl nog att börja längta. Som peka-och-klicka-frälst är det ett gigantiskt avslöjande och att få återse spelet i ny fin HD-skrud känns smått overkligt. Vem väntade sig detta?

Går från klarhet till klarhet: No Man’s Sky. Ser hisnande ut. Vilka fantastiska vyer och miljöer. Wow! Min upptäckarlusta spritter i kroppen varje gång jag ser detta.

Största antiklimax: Nya Mirror’s Edge. Ingen smaskig trailer, teaser eller fet avtäckning. Bara massa trist kontorsbabbel, prototyp-filmer och sammantaget en oinspirerad presentation. Det kommer förmodligen bli jättebra i slutändan men det här var ett onödigt ovärdigt sätt att visa upp det på för första gången.

Elakaste tease: Nya Zelda till Wii U. Gah! Ge mig mer! Några ynka sekunder räcker inte. Av det lilla som visats upp är jag vansinnigt impad men jag räknade med mer information. Taskigt Nintendo!

Mest underskattade: Kirby and the Rainbow Curse. Jag älskade föregångaren till DS som var en perfekt demonstration av vad en stylus-penna och tryckkänslig skärm kan göra. Det här ser ut att vara mer av samma fast på Wii U. Med andra ord – klockrent! Gillade leranimeringen också!

Bästa trailer: The Witcher 3: Wild Hunt. Jag äger både ettan och tvåan men har ännu inte spelat, efter att ha sett detta kanske det är dags att ge spelen en chans. Trean ser oerhört maffig ut och trailern gav mig ett sjuhelsikes spelsug.

Bästa indie: Inside. Danska Playdead är tillbaka. Trailern förmedlade en tät stämning och en känsla av att vara utsatt. Inside verkar inte helt oväntat låna mycket från Limbo, men vad gör det? Limbo var ju rätt awesome trots allt.

Bästa indie 2: Abzû. Undervattensäventyr från människorna bakom Journey. Det är svårt att inte bli orimligt peppad på detta. Ser superfint ut!

Mässans sötaste: Yoshi’s Wooly World. Garn + Yoshi = gos!

Mässans mysigaste: Ori and the Blind Forest. Ser fullkomligt bedårande ut.

Mest saknade: The Last Guardian. Med allt prat inför mässan om nedläggning fram och tillbaka kändes det som det var dags nu. Tji fick vi.

Mest saknade 2: Metroid. Det är fyra år sedan Other M och sju år sedan Prime 3. Jag trodde i min enfald att vi äntligen skulle få se en glimt av nästa spel med Samus Aran. Jag får fortsätta vänta. *Snyft*

Mest saknade 3: Quantum Break. Ett av spelen som kan få mig att införskaffa en Xbox One fick noll utrymme på årets mässa. Ville verkligen veta mer om denna titel men icke.

Mässans sämsta: Devil’s Third. Ser anskrämligt ut. Först undrade jag varför inte Nintendo visade upp ett exklusivt tredjepartsspel från Itagaki på sitt event. Sen fick jag se spelet i fråga. Usch.

Oförtjänt lite uppmärksamhet: Lara Croft and the Temple of Osiris. Rise of the Tomb Raider i all ära, trailern var rätt fet, men spinoff-titeln och uppföljaren till Lara Croft and the Guardian of Light borde blivit en större snackis. Originalet var en skitkul co-op-upplevelse och det här blir garanterat också en superskön samarbetstitel.

Fetaste avslöjandet: The Legend of Zelda. Vi visste på förhand, avslöjandet var väldigt kort och informationen minimal. Likt förbannat reste sig nackhåren och hjärtat dunkade som hos en duracell-kanin när spelet avtäcktes. För mig var det störst, bäst och vackrast på E3. Men sen är jag en jävla Zelda-fanboy också.

Hetaste spelen:
10. Yoshi’s Wolly World
9. The Order: 1886
8. Ori and the Blind Forest
7. Inside
6. Kirby and the Rainbow Curse
5. The Witcher 3: Wild Hunt
4. Abzû
3. Grim Fandango
2. No Man’s Sky
1. The Legend of Zelda

Bubblare: Captain Toad: Treasure Tracker, Batman: Arkham Knight, Super Smash Bros. U, Uncharted 4: A Thief’s End, Evolve, Bayonetta 2, Sunset Overdrive. Dragon Age: Inqusition, The Division, Rise of the Tomb Raider

Jobbigt att läsa? Här har du lite fina trailers!

Min första tid med PS4

PS4_2Column_intro

Intryck av en konsol som funnits ute på marknaden sedan i november, hur fräscht är det på en skala? Äh, håll käft!

Till slut kröp jag till korset, slutade sukta efter nästa generation, och gjorde slag i saken. Xboxen fick maka på sig, hamnade istället i äldste sonens rum (till hans stora förtjusning), numera är tv-bänkens mittdel vigd åt Sonys senaste konsolapparat.

Hårdvaran
PS4 smälter fint in bland övrig teknik och kompletterar min Wii U och den gamla PS3:an på ett bra sätt (Ouyan står lite gömd bakom teven). Gillar den simpla men läckra designen. Inget sticker i ögonen. Fläkten surrar och brummar dock mer än vad jag trodde så fort en skiva stoppas in. Lite trist. Trodde den skulle vara tystare.

Handkontrollen
Sitter som en smäck. Bättre knappar och triggers, skaver inte alls i handen som Dual Shock 3. Men är det bara jag som upplever handsvett?

Gränssnitt
Förväntade mig mer finesser faktiskt. Det är välfungerande och enkelt men väl avskalat. Inga överraskningar överhuvudtaget. Hade gärna sett fler intuitiva grepp. Share-funktionen i all ära men det är verkligen ingenting jag själv kommer använda. Eller kommer jag?

Spelen
Utbudet till PS4 är fortfarande rätt skralt. Äger i nuläget Infamous: Second Son, Towerfall: Ascension, Steamworld Dig, Dead Nation: Apocalypse Edition och Flower. Nya Infamous imponerar mest än så länge. Oerhört detaljerat och vackert på sina ställen. PS4-versionen av Towerfall visste jag skulle leverera. Det var fantastiskt roligt till Ouya och det är fantastiskt roligt på PS4 också.

Väntar främst på The Witness, Rime och Octodad: Dadliest Catch. Men i ärlighetens namn är jag inte superpeppad på någon av dem. Lever fortfarande på hoppet om att The Last Guardian fortfarande andas och numera är en PS4-titel. Annars vette fasen vad jag egentligen vill se till konsolen, förhoppningsvis ger E3 i sommar mer att känna hype inför.

Sammanfattningsvis är jag nöjd med mitt köp. Det är redan nu en habil konsol som givetvis bara kommer att bli bättre allt eftersom spelmakarna för kläm på tekniken, men också när Sony själva väljer att uppdatera gränssnitt och hårdvara med nya funktioner. Lite få coola spel ute just nu men det är snarare regel än undantag så här tidigt i en ny konsols livscykel. Ge den ett år så kommer vi förmodligen kunna ta del av riktigt feta grejer.

Briljanta Witch Doctor

witch doctor blogg

Själv försökte jag sälja in den som ”Cityakuten möter HP Lovecraft” i Farfarsparadoxen för ett tag sen men förlaget själva säger så här om serien – ”House M.D. meets FRINGE in the first Skybound original from Robert Kirkman’s new comic imprint.” En snarlik jämförelse men sälja in den vill man verkligen göra, för Witch Doctor är fantastisk.

I huvudrollen ser vi den excentriska doktorn Vincent Morrow som med minst sagt oortodoxa metoder botar sina patienter med paranormala symptom. Till sin hjälp har han demonbesatta Penny Dreadful och assistenten Gast. Ett udda karaktärsgalleri där alla är lika älskvärda. Penny är förvisso obehaglig och oförutsägbar men hennes åkomma gör henne väldigt komplex och intressant. Vem sitter egentligen i förarsätet? Demonen eller Penny själv? Vincent är lika mycket galen vetenskapsman som medicinskt geni och medhjälparen Gast är den mer normala i gänget. Doktorn och Gast är en vältajmad duo och tankarna går ofta till Sherlock Holmes och Watsons samspel.

Fallen de tar sig an är visuellt groteska och makabra. Tecknaren Lukas Ketner är riktigt vass på att skapa slemmiga monster och styggelser. Det är fantasifullt och lite småläbbigt. Detsamma gäller handlingen och de olika uppdrag gänget åtar sig. Brandon Seifert heter författaren av serien och han lyckas ständigt överraska mig som läsare. Det är fyndigt och smart uppbyggt. Den är dessutom extremt tilltalande för mig som ett fan av monster och mytologin kring dessa. Jag älskar världen som byggs upp där underliga fantasifoster gömmer sig i varje vrå. Witch Doctor som serie är i mina ögon lika genial som doktor Morrow himself.

Witch Doctor finns i två olika volymer. För en liten försmak rekommenderas nummer #0 som är en bra introduktion till serien och är dessutom gratis på Comixology. Naturligtvis går den att hitta i fysisk utgåva, på Bokus till exempel.