Metroidveckan: Nära perfektion

Det första spelet har aldrig setts som samma klassiker som de allra största speltitlarna till formatet. Kanske det borde det. Kanske inte. Det är upp till var och en. Själv hade jag känslan av att Gunpei Yokoi och Yoshio Sakamoto i och med Metroid åtminstone var nåt stort på spåren. Och det skulle visa sig att jag hade rätt.

Så avslutade jag tidigare i veckan mitt första inlägg i raden av Metroidrelaterade texter. Det är här i och med det tredje spelet – Super Metroid, saker faller på plats. Men först, precis som alltid, handlingen. Denna gång fräckt stulen från Wikipedia. Behöver jag vid det här laget nämna att den innehåller massiva spoilers?

Ridley snor Metroidlarven.

Ridley snor Metroidlarven.

Efter att ha utrotat Metroiderna på planet SR388 i Metroid II: Return of Samus tog Samus Aran den sista Metroidlarven till den galaktiska forskningsstationen vid Ceres så att den kunde studeras. Forskarna upptäckte att dess krafter kunde utnyttjas för goda ändamål. Eftersom allt verkade vara väl var Samus Aran nöjd och åkte iväg för att söka ett nytt uppdrag. Men hon hann inte åka långt innan hon hörde en nödsignal från forskningsstationen och åker tillbaka för att se vad som hänt.

På forskningsstationen hittar hon forskarna döda och Metroidenlarvens container sönderslagen. Efter lite utforskande hittar hon larven i klorna på Ridley. Samus Aran och Ridley går till anfall mot varandra, men Ridley flyger snart iväg med larven. Samtidigt sätter en nedräkning igång, stationen kommer självdetoneras och Samus Aran har 60 sekunder på sig att fly. Efter att ha nått sitt skepp åker Samus till Zebes, där rymdpiraterna har byggt upp sin bas igen. Hennes uppdrag är nu att hitta Metroidlarven och stoppa rymdpiraternas onda planer.

Samus får snart reda på att Moderhjärnan har överlevt sedan senast hon var på Zebes i originalspelet. Samus har nu som mål att än en gång förgöra Moderhjärnan, som håller till i Tourian. Vägen dit är dock fylld med faror, både nya och gamla, såsom Ridley och Kraid. Samus måste kämpa sig igenom platser som hon redan besökt i originalspelet, men även nya ställen på planeten Zebes. Dessa platser är Crateria (där man börjar spelet), Brinstar (med sin vildvuxna skogsmiljö), Norfair (lavalandskapet), Maridia (som är fyllt med vatten), Wrecked Ship (det nedslagna rymdskeppet) och till sist Tourian (där Moderhjärnan håller till).

Kraid är en elak jävel.

Kraid är en elak jävel.

När Samus till slut tar sig ner till Moderhjärnan blir striden väldigt likt den som var i originalspelet. När Samus tror sig ha besegrat Moderhjärnan händer dock något oväntat. Moderhjärnan förvandlar omgivningen och sig själv. Ben och armar växer ut och man måste nu möta en ny typ av boss. Mitt under striden skjuter Moderhjärnan iväg en ”dödsstråle” som träffar rakt på Samus. Samus överlever precis och när Moderhjärnan ska skjuta iväg en ”dödsstråle” till kommer Metroidlarven (som nu vuxit till en abnormt stor Metroid) till Samus undsättning. Metroiden ger Samus liv, men under tiden får Moderhjärnan in en dödlig attack på Metroiden och den faller död till marken. Samus är nu lämnad ensam i kampen om frid på planeten Zebes.

Till skillnad från hur jag gnällde på saker som var dåligt med Metroid II så tänkte jag i det här fallet lista saker som gjordes väldigt bra i den tredje delen:

1. Kartan gör entré. Äntligen! Att idén dröjer så länge som till det tredje Metroidspelet är smått förvånande men samtidigt sanslöst efterlängtad.
2. Grafiken och miljöerna. Med kraften från Super Nintendo så är inte bara Zebes numera detaljerat utan framförallt mer levande än tidigare.
3. Musiken. ”Hip” Tanaka överträffar sig själv.
4. Stämningen. Super Metroid blandar småläskiga klaustrofobiska korridorer med episka bossbataljer på ett suveränt sätt.

Bland nyheterna märks ett gäng nya förmågor. Alla med intressanta funktioner. Grapple Beam var en ny skön power up som gav spelaren möjlighet att svinga sig mellan vissa punkter i spelet. En favorit för egen del.

Grapple Beam in action.

Grapple Beam in action.

Som sagt. Super Metroid får de två tidigare spelen att framstå som små experiment där fokus ligger på att finna ett bra spelinnehåll. I del tre känns det som allt klaffar och att Gunpei Yokoi och resterande delen av utvecklargardet finslipat allt som var bra med det första spelet och lagt till saker som förstärkt spelets kvalité ytterliggare. Det blev dessutom det sista spelet i serien som Yokoi var involverad i innan han tragiskt omkom i en trafikolycka.

Personligen så håller jag Super Metroid som kanske det bästa i serien. Åtminstone från och till. Det beror lite på hur jag känner för stunden men helt klart står att det är ett fantastiskt stycke spelkassett som innehållsmässigt känns otroligt välgjort och polerat. Den perfekta balansen mellan grafik, ljud och kontroll gör att spelet trots sin ålder står sig överraskande bra än idag.

Omslaget såg som vanligt fint ut.

Omslaget såg som vanligt fint ut.

Så med Super Metroid hade R&D1 och Nintendo behärskat 2D-formatet till fullo. Det fanns inget mer att bevisa. Vad kundes göra bättre? Hur kunde man överträffa någonting som var så nära perfektion? När dessutom spelets skapare ett par år efter spelets släpp skulle visa sig trilla av pinn så fanns det ingen anledning att fortsätta utan man beslutade sig för att i och med den tredje delen sätta punkt. Eller hur blev det med den saken egentligen?

Uppdatering: Metroidveckan kommer att ta en liten paus. Dessutom blev aldrig det hela som jag hade tänkt det från början. Med tanke på hur mitt liv sett ut sista tiden så blev projektet på tok för ambitiöst just nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s