Trots att jag tokdiggade Fahrenheit så spelade jag aldrig längre än ett par timmar när det begav sig. Varför jag la ifrån mig kontrollen och aldrig plockade upp den igen vet jag inte. Men vad som står klart idag när jag drygt två år senare startar en ny sparfil och återigen ikläder mig rollen som den förvirrade Lucas Kane och poliserna som jagar honom så inser jag att jag varit rejält puckad. Det här är fortfarande så bra som jag minns det. Fahrenheit är verkligen ett bevis på att man fortfarande kan skapa innovativa äventyrsspel.
Quantic Dream behärskar sannerligen historieberättandet och handlingen känns väldigt genomarbetad och spännande. Musiken är dessutom bland det pampigaste jag hört. Skulle inte ens skämmas för sig om den ackompanjerat en fet hollywoodrulle. Grafiken har inte åldrats med samma värdighet. Den var väl egentligen inte ens snygg när spelet var nytt utan rätt stel och trist. Men den funkar och stämningen, ljudet och handlingen tillsammans förlåter Fahrenheits yttre en smula.
Kontrollen är för övrigt ett kapitel för sig. Alla vanliga handlingar styrs med styrspakarna och även dialogerna bestäms genom att vicka styrspaken åt olika håll. Men har dessutom bara ett par sekunder på sig att välja svarsalternativ vid dialogmomenten så det gäller att tänka snabbt. Fel svar kan få oanade konsekvenser. Man bjuds också på ett Shenmue-liknande grepp när det gäller vissa actionsekvenser. Här gäller det att styra spakarna åt rätt håll i rätt ögonblick. Ger lite nerv till spelets i övrigt rätt stillsamma tempo. Axelknapparna används också vid vissa actionsegment. Genom att toktrycka på vänster och höger axelknapp så utför man olika former av handlingar. Känns kanske inte lika bra avvägt som övriga kontrollformer men det funkar helt okej.
Jag har visserligen hört att spelet tappar en hel del mot slutet men de första timmarna är ärligt talat bland det bästa jag upplevt i spelväg. Att jag kunnat hålla mig tills nu tyder på grava hjärnskador eller nåt. Jag lär återkomma med mer intryck när spelet är avklarat.
Farbror Atlas 
Just den scenen som är på bilden spelade jag precis. Älskar verkligen det visuella i spelet, och vilka olika val man tvingas göra.