Överskattade kolosser

Shadow of the Colossus har blivit överröst med positiva omdömmen och klättrat högt på betygstegen i de flesta tidsskrifter samt spelbaserade hemsidor där det medverkat. En del speltidningar och sajter har gått så långt som att gestalta recensionerna till (nästintill) rena kärleksförklaringar. I vilket fall har en enad spelpress varit överens om att det är ett jävligt bra spel. Jag håller inte med.

Jag har gett Shadow of the Colossus två chanser nu. Vid första försöket gav jag upp redan efter att den andra kolossen var besegrad. Jag tyckte det inte var speciellt roligt helt enkelt. Men efter att ha läst ett par recensioner igen om spelets förträfflighet så kunde jag inte hålla mig. Om alla tycker det är så himla bra så borde det väl vara så? Så för någon vecka sedan startade jag upp en ny sparfil för att ge det en andra chans. Efter fyra besegrade bossar så upprepades fenomenet. Samma känsla som sist gjorde sig påmind. Jag hade inte kul med spelet hur jag än försökte.

Jag har alltid sett bossbataljer som själva moroten i ett spel. Efter att ha ägnat timmar åt svettig pussellösning och actionbetonade uppdrag så är det för att slutligen få möta den elakaste av dem alla, bossen. Det är så det ska vara och har varit i alla tider. Bossen är min belöning för hårt slit på spelets transportsträcka dvs banan. Kalla mig gammalmodig men jag älskar det upplägget.

Shadow of the Colossus gör allt tvärtom. Transportsträckan mellan bossarna är just bara en transportsträcka och bossarna blir ingen belöning till spelaren för ett väl utfört jobb utan i stället blir man hela tiden matad med gigantiska kolosser som ska besegras på löpande band. Detta upplägg ger mig en sån fruktansvärt påtaglig mättnadskänsla trots att spelet egentligen är ovanligt välgjort och att miljöerna samt musiken fullkomligt skriker av episk känsla. Något som jag verkligen gillar och uppskattar i andra fall. Men det hindrar inte det enformiga och tråkiga upplägget som för mig att stänga av spelet efter det andra försöket med risk för att aldrig sättas i gång igen.

Vila i frid – Shadow of the Colossus.

Annonser

5 reaktioner på ”Överskattade kolosser

  1. Har upplevt exakt samma sak, fast med Elder Scrolls III: Morrowind. Oavsett hur många gånger jag testar kan jag aldrig förmå mig att uppskatta spelet…

  2. Intressant. Jag tyckte precis samma sak om Ico: varför är det bara jag som inte fattar vad som är så underbart?

    Shadow of the Colossus däremot, lyckades vinna över mig. Det är verkligen inte perfekt, men underbart ändå. Ico förstår jag mig fortfarande inte på.

  3. Lictor: Ha ha, sjukt hur olika man kan tycka. Själv tycker jag att ICO är det bästa spelet som snurrat i min PS2. Varför jag känner så kan jag inte svara på, kanske är det spelets simpla upplägg som förför mig. Allt känns så avskalat och lättilgängligt på nåt vis. När det dessutom bjuder på makalösa miljöer och ovanligt smarta pussel så får det mig att falla som en fura. Jag älskar sånt. Konstigt att inte SOTC får mig att känna likadant.

  4. Ico var ett helt ok pusselspel med fantastisk design. Och den där jobbiga jäntan. Trots att det tydligen är ganska kort har jag inte lyckats mala mig igenom hela ännu. Vilket är synd, för jag vill förstå.

    Så det är lite lustigt att SotC, som de flesta håller som snäppet sämre, faktiskt lyckades fånga mig. Men precis som du säger om Ico så är det svårt att säga vad som egentligen gör det så bra. Jag gjorde ett försök som är på tok för långt för att upprepa här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s