Jag ska erkänna en sak för er. Jag har aldrig klarat Castlevania: Symphony of the Night. Pinsamt jag vet. Dessutom äger jag spelet till både Playstation och Xbox Live Arcade. Det är inte det att jag tycker spelet är dåligt, tvärtom, Symphony of the Night tillhör ett av de allra bästa spelen jag spelat och det överlägset bästa som släppts till XBLA-tjänsten.
Varför har jag inte klarat det då? Ingen aning faktiskt. Jag är i vissa avseenden uppenbarligen en underlig filur. Sen har jag ju dessutom klarat en uppsjö Castlevania-titlar till alla möjliga format och med tanke på att jag håller SOTN som det kanske bästa i serien så känns det hela än mer skumt. Men nog om mitt en gång i tiden idiotiska beslut att lägga ifrån mig handkontrollen, nu ligger den i näven igen och min Xbox 360 surrar för fullt. Jag är tillbaka i Draculas borg och spelet är lika skoningslöst bra som jag minns det.
Om man jämför SOTN med de senare årens efterapningar på konceptet i form av de många bärbara Castlevania-spel som producerats så är det framförallt svårighetsgraden som skiljer sig åt. Medan GBA- och DS-spelen nästan är lite väl simpla och korta så är både SOTN längre och rejält mycket svårare. Även om jag i många fall föredrar lite kortare spelupplevelser när det gäller mer actionbetonade spel så välkomnar jag alla timmar jag får bland blodtörstande zombies och ylande varulvar. SOTN är snuskigt bra helt enkelt.
Förmodligen dyker spelet upp på min ”Avklarat 2008″-lista här till höger inom en snar framtid om allt vill sig väl. För den här gången ska det gå.
Senaste kommentarer